Nu är det officiellt att jag ska vara med i SVTs nya programsatsning Atleterna till hösten. Det kommer bli framgång och motgång i olika grenar, ja i allt från bröstsim till stavhopp som tagit mig långt utanför den komfortabla zonen. Programledare är ingen mindre än höjdhoppsdrottningen Kajsa Bergkvist.
Jag skickade iväg min ansökan till uttagningen till programmet mest på skoj. Det var en kul grej som råkade ramla in i mig när jag satt och klickade runt på datorn. Ansökningstiteln löd "är träning din passion?", vilket var det jag nappade på. Det lät spännande med utmaningen att få jämföra sina krafter mot andra i för mig helt nya grenar och samtidigt uppnå den personliga utveckling det skulle innebära att lära sig behärska de olika grenarna.
Med inskickad ansökan blev jag kallad till fystester. Jag ska inte sticka under stolen med att jag är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna och med kallelsen till uttagningen gick jag in för att göra mitt allra bästa på plats. Jag ville ha roligt, pressa och såklart; slå mina egna gränser resultatmässigt!
Tydligen gick det bra på första uttagningen då jag blev kallad till en andra där ytterligare fystester, intervjuer och psykologbedömning väntade, för att slutligen bli en av de 12 kvinnor som gick hela vägen till programmet.
Programmet kommer att handla om 12kvinnor och 12 män som tävlar tillsammans i olika idrottsgrenar med gemensamt resultat. Det var svårt att veta vad jag skulle vänta mig eftersom programmet är helt nytt, ja dom kallar det SVTs nya storsatsning, men det har absolut varit en resa och en upplevelse att minnas som inte alla får chansen till varför jag var tvungen att tacka JA på bekostnad av Ironman träningen, vars startskott står och knackar på dörren.
I morse ringde GP och publicerade en nätartikel som det går att klicka sig fram till HÄR. Eftersom programmet spelades in från och med mitten av maj - slutet av juni 2014 så har det känts som att resan varit över ett tag. Jag har liksom bara gått vidare, fått perspektiv på hela resan och kört 110 på Ironmanträning och utbildning. Idag när det släppts vilka som ska medverka, sändningstiden lördagar klockan 20.00 i SVT 8 veckor framöver, spontanmedverkan i Göteborgs Mixmegapol mitt på dagen, publiceringar i Expressen och GP förstår jag att resan bara börjat. Känslan är att jag hoppat på ett tåg som går i 500km/h, utan en aning om vart tågrälsen leder. Adrenalinkick, spännande, roligt, upplevelse men och lite pirrigt inför premiären! Glöm inte bort att följa ditt favorit-atletlag i höst, med start 23 augusti kl 20.00 i SVT :)
 |
| Kan inte säga annat än att vi hade en otroligt stor inspirationskälla som programledare, tjejen som har en plats i alla svenskars idrottshjärtan; Kajsa Bergkvist! Nära att tacka NEJ. När jag fick samtalet att jag kommit med befann jag mig på sjukhuset, praktiserandes. Det kändes som en seger att lyckats bemästra intervjuer och fystester på ett bra sätt för att ta sig hela vägen, jag blev inledningsvis glad och upprymd över beskedet! Jag frågade också mer om programmet i luren, mån om att det skulle vara ett seriöst TV program med det idrottsliga i huvudfokus, eftersom att det var det som låg till grunden för min ansökan. När jag lagt på luren och tackat JA till att medverka började jag göra en del andra överväganden. Jag tänkte i första hand på min familj som jag planerat att spendera sommaren ihop med. Att det skulle innebära förlust av väldigt viktiga träningsveckor inför Ironman. Att det skulle innebära mindre tid för min utbildning som jag är väldigt mån om att sköta. Ja, 10 veckor är minst sagt en lång tid. Sen det faktum att mitt hjärta slår för idrott och att jag inte tilltalas av media/reality delen i det hela. Jag sov på saken och bestämde mig på ovanstående basis att ringa för att tacka nej till att medverka dagen efter. Denna dag hade jag bestämt att äta lunch med min pappa på sjukhuset. Jag var före honom i lunchrestaurangen och bestämde mig för att ringa upp kontaktpersonen på SVT för att lämna återbud innan pappa skulle komma. Signalerna gick och gick. Inget svar. Efter att ha ätit lunch med pappa, diskuterat fram och tillbaka kom vi fram till att det blir inte så många sådana här chanser att hoppa på i livet. Tänk att se programmet på TV i höst och veta att där skulle jag kunna ha varit med. Att aldrig få svar på; hur hade det gått om jag hade tackat ja? Livet lever man bara en gång och det har sina vändningar snabbare än vad man ibland någonsin kan förutse. Jag hoppade på. Kontaktpersonen på SVT ringde tillbaka till mig en timma efter lunchen med pappa. - du hade ringt Amanda, vad ville du? - jag undrade bara om man behövde ta med handduk? .....:P  |
.jpg)
¨
